Rüdiger Carl & Sven-Åke Johansson
Anders Tornberg Gallery (Sweden) 24 may 1997

Rüdiger Carl, accordeon, clarinet
Sven-Åke Johansson, drums, accordeon, vocal

Recorded by A. Lindsjö


Liner notes by Thomas Millroth

A place for art. A place for music. A place is more than a scene whichever. It participates in what is happening. Sven-Åke Johansson and Rüdiger Carl occupy the room in a manner most nearly correct and cautious, as if they intended to ask Music politely for a dance, to court her. You might get the impression they’re going to offer the expectant public a moment’s entertainment. A calm seriousness reigns. When the accordions begin it is more tentative than explosive. And certainly not a light distraction, though by that I don’t mean that it couldn’t be pleasant. It depends on what you load that word with. If you, as I, experience a pleasant shiver when facing overwhelming music, then this is exceedingly pleasant.
ey move forward in tattered phrases, in fragments that soon blend into sound, sound series and even melo- dies. Even a few rhythms appear reminiscent of burlesque dance steps. It is intense and light. ough the in- tensity is not found in volume. It is remarkable accordion music as a part of free improvisation – if it is indeed necessary label this sound art. As the saxophone has been king of the more traditional jazz and during the Sturm und Drang period what mattered was clean out all preconceptions. Most often it was expressive power that counted.
Sven-Åke Johansson was part of the early Peter Brötzmann groups and has blown out many blocks behind the eardrums. He’s played in both For Adolph Sax and Machine Gun (1967;1968). Rüdiger Carl broke through as a pungent sax player on the album King Alcohol (1972). en Johansson pulled back from muscular playing in favour of other qualities. Maybe Fluxus lay behind his move towards individual events, figurations and sounds on the solo album Schlingerland (1970). Carl released ironic, thoughtful and singable qualities in music, playing together with pianist Irène Schweizer. If it was possible to find the anti-hierarchic tendencies of the 60s in Johansson, then it was sooner music-maker traditions one found in Carl. And both used the accordion early on in their music – we can hear Johansson on the accordion on several albums with Alexander von Schlippenbach and even on Canadian Cup of Coffee (1974). Accordionist Carl appears with Hans Reichel on Buben (1978). It was qualities other than the expressive experience that gave the new music depth and breadth. And looking back, just these albums stand out as guiding stars though at the time they had to stand back for more powerful performances.
A room is a space to relate to. Even as Carl and Johansson begin to play, the sounds steal along the walls to settle round the many-headed public in Anders Tornberg Gallery. Hacks and breaks in the music can seem to parallel how the eye seeks to orient in the low rooms, peeking at the works of art, stopping before curiously continuing on. e musicians are seeking a sonoral equivalence to these rooms. Sven-Åke Johansson takes a physical way, scraping boxes against the wall and filling the room with seemingly hissing, dancing sounds. He moves, circling, with his drums as some sort of fulcrum. e body measures relationships much as a dancer explores the limits of the scene. Rüdiger Carl uses his clarinet in a similar fashion. He intensifies the tone to the point of pain and lets it sink, breaking the lines of the music. Peppery duets with Johansson’s drums pop up. Extreme visuality at all times.
It’s no accident that the two are playing in an art gallery. Ever since they began to collaborate around 1978 they’ve had many interplays with art. Most certainly with their friend Martin Kippenberger, by playing at his vernissages. e first time I found them together with Kippenberger was as early as in Berlin at the legendary club SO 36 in Kreutzberg. Kippenberger created both a poster and the record cover for an EP recorded just at that club. Nor is it likely an accident that just Kippenberger was one of the artists showing his works at Anders Tornberg Gallery in Lund. Tornberg had begun to take an interest in new music and had invited Johansson and Carl. It would prove to be his last year for he was ill even as the concert was played, though no one noticed. He was full of enthusiasm for this new segment in the gallery operations.
Both Johansson and Carl are pronounced individualists. eir music is compacted into an irresistible stream. ere’s not much change in tempo. e changes come more from this compacting and from a ‘penetrating’ visibility, in this context meaning that you see right in to the musician who makes no attempt to hide. Every preconception must fall apart in order to release this music. Sound builds on to sound – how playfully doesn’t Carl entice tiny melodies from his instruments like childhood memories encountered, while Johansson seem- ingly refractory creates friction under the melodics. e gentlemen are quite serious, but it is Buster Keaton’s seriousness. ere are traditions presented – Johansson straight of back, singing a mixture of lied and concrete poetry. e words are used as sounds with that same spare, aphoristical precision he treats the drums with. His percussion play is and remains nonpareil. Each sound is focused. He uses series that are varied and repeated, changing sonoral colours as the sticks wander over the instrument. Clipped never more than is needed. is too is how Carl builds his music – from sounds and fragments. Together the two become one instrument, tingeing each other’s music.
Material is important. It can, just as the room, carry meaning. Boxes, walls, floor, cymbals, cardboard, foam plastic, leather, brass, wood and air – these materials tone their music. Hear how Carl presses sound from the bellows, how Johansson beats the cymbal with a piece of cloth, to take but two examples. is consciousness of and curiosity about the inherent sounds in our weekday is an integral part of their music. e sound room of our weekday – even memories belong there.
Suddenly Carl bursts into Wild Cat Blues accompanied by Johansson’s energetic attempts at percussion sabo- tage – an affectionate irony indeed for they have played jazz classics together innumerable times, such as on Night and Day (1984). For the essence of Johansson and Carl is always the sheer pleasure of playing. And you can feel that joy as you leave their concert smiling.

Liner notes av Thomas Millroth

En plats för konst. En plats för musik. En plats är mer än en scen vilken som helst. Den spelar med i det som utspelas. Sven-Åke Johansson och Rüdiger Carl intar rummet snarast korrekt och avvaktande, som om de artigt tänkte bjuda upp och uppvakta Musiken. Man skulle kunna tro att de tänkte bjuda den förväntansfulla publiken en stunds angenäm distraktion. Lugnt allvar härskar. Då dragspelen drar igång är det mer trevande än explosivt. Och allt annat än lätt distraktion; med det har jag inte sagt att det inte skulle kunna vara an- genämt. Det beror på vad man lägger i det begreppet. Om man som jag känner en angenäm rysning inför överrumplande musik är detta ytterst angenämt.
De söker sig fram i sönderslitande fraser, fragment, som snart fogar sig i klanger, ljudserier och även melodier. Till och med några rytmer som liknar burleska danssteg. Det är intensivt och tätt. Men intensiteten ligger inte i volymen. Det är märkligt med dragspel i den fria improvisationsmusiken – om man nu nödvändigtvis måste sätta en rubrik över denna ljudkonst. Liksom i den mer traditionella jazzen har saxofonen varit kung, och under Sturm & Drang-åren gällde det att blåsa rent från gamla fördomar. Det var uttryck i kraft som ofta räknades.
Sven-Åke Johansson hade medverkat i Peter Brötzmanns tidiga grupper och sprängt åtskilliga hinder bakom trummorna. Han medverkade både på For Adolph Sax och Machine Gun från 1967 respektive 1968. Rüdiger Carl fick sitt genombrott som frän saxofonist med albumet King Alcohol 1972. Johansson drog sig från det muskulösa spelet för andra kvaliteter. Han fokuserade – kanske med influenser från Fluxus – enstaka händel- ser, figurer och ljud på soloalbumet Schlingerland 1970. Carl förlöste ironiska, eftertänksamma och sångbara kvaliteter i musiken tillsammans med pianisten Irène Schweizer. Om man hos Johansson återfann 1960- talets antihierarkiska strömmar finner man snarare spår av en musikanttradition has Carl. Och båda tog tidigt upp dragspelet i sin musik – Johansson kan vi höra som dragspelare på flera album med Alexander von Schlippenbach och även på Canadian Cup of Coffee från 1974. Dragspelaren Carl kan vi höra tillsammans med Hans Reichel på Buben från 1978. Andra kvaliteter än den expressiva utlevelsen gav den nya musiken både djup och bredd. Och så här i efterhand står de just nämnda albumen fram som lysande fixstjärnor, medan de då hamnade i skuggan för mer kraftfulla prestationer.
Ett rum är ett slags ort att förhålla sig till. Redan då Carl och Johansson börjar spela smyger sig musiken och klangerna utmed väggarna, lägger sig omkring den månghövdade publikskaran på Anders Tornberg Gallery. Hack och brott i musiken kan minna om blicken som söker orientera sig i de låga rummen, sneglar på konst- verken, tvingas stanna upp innan den nyfiket vandrar vidare. Musikerna söker ljudmässig ekvivalens till dessa rum. Sven-Åke Johansson går också fysiskt tillväga och använder askar som han gnider mot väggen. Ett slags väsande, dansanta ljud fyller rummet. Han rör sig, cirklar runt med trummorna som ett centrum. Kroppen mäter upp förhållanden liksom en dansare utforskar scenens gränser. Rüdiger Carl använder sin klarinett på liknande vis. Stegrar tonen nästan till det smärtsamma, låter den sjunka, han bryter musikens linjer. Ettriga duetter uppstår med Johanssons slagverk. Hela tiden ytterst visuellt.
Det är inte en tillfällighet att de två spelar i ett konstgalleri. Ända sedan de började samarbeta runt 1978 har de haft många utbyten med bildkonsten. Inte minst vännen Martin Kippenberger på vars vernissager de förekom. (Första gången jag fann dem tillsammans med Kippenberger var redan i Berlin på legendariska klubben SO 36 i Kreutzberg – Kippenberger gjorde både affisch och omslag till en EP inspelad på SO 36.) Och det är nog ingen tillfällighet att just Kippenberger var en av de konstnärer som ställde ut på Anders Tornberg Gallery i Lund. Han hade börjat intressera sig för ny musik och bjudit in Johansson och Carl; det skulle visa sig vara hans sista levnadsår, redan då konserten ägde rum var han sjuk, men ingen kunde märka något. Han var helt uppfylld av entusiasm för detta nya inslag i galleriets verksamhet.
Både Johansson och Carl är utpräglade individualister. Deras musik pressas samman till en oemotståndlig ström. Tempon ändras inte mycket, förändringarna beror mer på en sammanpressning respektive genom- siktlighet genomsiktligheten: man ser direkt in till musikern som inte döljer sig. Varje förutfattad mening måste krackelera för att denna musik skall frigöras. Ljud läggs till ljud, och hur lekfullt lockar inte Carl små melodier likt barndomsminnen ur sina instrument medan Johansson närmast trotsigt skapar friktion under melodiken. Herrarna är helt allvarliga, men det är Buster Keatons allvar. Här finns traditioner som lyfts fram: Johansson rakryggad, sjungande – en blandning av Lied och konkret poesi. Orden används som ljud och med samma knappa, aforistiska exakthet som Sven-Åke Johansson behandlar trummorna med. Hans slagverksspel är och förblir unikt. Varje ljud fokuseras. Han använder serier, som varieras eller upprepas, och som byter klangfärger då stockarna vandrar över slagverket. Korthugget – aldrig mer än nödvändigt. På samma vis bygger Carl sin musik av klanger och fragment. De två tillsammans blir ett instrument, där de färgar varandras musik.
Material är viktigt. Det kan liksom rummet vara betydelsebärande. Askar, väggar, golv, cymbaler, papp, skum- plast, skinn, mässing, trä, luft: deras musik färgas av dessa material. Hör hur Carl pressar ljud ur bälgen eller hur Johansson slår på en cymbal med ett tygstycke. För att nu ta två exempel. Denna medvetenhet om och nyfikenhet på de inneboende ljuden i vår vardag är en grundläggande del i deras musik. Vardagens ljudrum: dit hör även minnen.
Plötsligt brister Carl ut i Wild Cat Blues till Johanssons energiska sabotageförsök på slagverk (en kärleksfull ironi, måste tilläggas – många gånger har de spelat jazzklassiker tillsammans, t.ex på Night and Day 1984). Och i grunden för Carl och Johansson ligger alltid spelglädjen. Det känner man då man småleende lämnar deras konsert.